tirsdag den 19. april 2016

Tekst af Hannah Lutz


Reza tar sitt barn med sig och går in på toaletten. Jag väntar på sängen, pillar i hennes saker, den lilla vita hästen i fönstret. Jag stryker den över manen. Fuck! ropar hon ute på toaletten. Fuck! Jag lägger snabbt hästen ifrån mig. Jag sitter stilla, vet inte om jag ska gå in till henne. Jag hör att Reza spolar och sen tvättar hon nånting, vattnet rinner länge, kanske är det barnet hon tvättar. När hon kommer ut ser hon trött ut, det är kanske dags för mig att gå. Jag reser mig. Hur är det? Jag tittar på barnet, det är rött och blankt, ser ut som att det sover med öppna ögon. Reza tittar ut på parkeringsplatsen. Ska vi ta en öl? säger hon. Där ute.

Vi tar hissen ner, jag köper öl i Spar-market. När jag kommer tillbaka har Reza lagt barnet på en filt, vi sitter på den lilla gräsplätten mellan vägen och parkeringsplatsen. Vi dricker Olvi och lyssnar på bilarna, det är fredag, ljust och sent.
Har du lärt dig danska nu? säger Reza.
Jag nickar.
Kan du inte säga något på danska?
Knallert, viskar jag.
Högre, säger hon.
Knallert! väser jag.
Hon skrattar. Säg något annat.
Jag funderar. Madpakke, säger jag. Værelse. Fætter. Computer.
Computer?
Ja, så säger dom. Com-pjuu-dä.

-

Jag sitter på balkongen, Reza och barnet sover. Bilarna kör förbi och en ropar ut genom fönstret, ropar ut över parkeringsplatsen. Jag hör inte vad den säger, hör bara musiken och så är bilen borta, och en annan kommer, och en tredje. Och samma bil igen, de har alla öppna fönster, kör på rad nära varandra.

-

Har du tröttnat på mig?
Reza skakar på huvudet.
Är du bara trött?
Hon skakar på huvudet.
Nej, jag är inte trött. Jag är bara –
Hon sätter sig vid bordet, häller vatten i ett glas. Hon dricker, ser sig omkring i köket.
Har du städat? säger hon.
Nej.
Det ser ut som att du har städat.
Jag rycker på axlarna. Hon skrattar. Det är konstigt att du är här, säger hon. Jag har inte saknat dig. Men nu vill jag inte att du ska åka tillbaka. Du kan bo här. Åk inte tillbaka. Du kan bo här.

-

I köket står vallmo och rosor, det är hett i trapphuset och nere på parkeringsplatsen. Sommar, sommar, sommar, låna mig din tunga! Jordgubbssäsong, de säljer dem i stora, vita askar utanför Spar-market. Vi har det svalt i lägenheten, inga fönster mot söder, de äldre barnen leker på den skuggiga gården bakom huset.

-

Reza har byggt en säng till mig. Den blev färdig idag, den står mitt i rummet och det ligger sågspån på golvet runt den. Medan jag var ute har hon bäddat den med lila och röda lakan. Det är tomt i lägenheten och jag lägger mig på sängen. Mot det vita taket simmar en miljon små silverfiskar i mina ögon. Ljuset förändras långsamt, fiskarna stiger och faller. Det är redan kväll, nu ser jag det mot taket, jag hör Rezas nyckel i dörren. Barnet kan nästan krypa, det försöker krypa över tröskeln. Reza kliver över det och kommer in till mig. Hon sätter sig på sängen. Vill du höra en nyhet? Vi får barnbidrag imorgon. Vi ska ut och äta! Barnet har kommit över tröskeln nu och är på väg mot oss. Reza sträcker ut sina armar. Barnet skrattar och ålar sig fram. Reza glider ner på golvet, lägger sig på rygg. Barnet klättrar över hennes mage och fortsätter mot mig, kråmar sig och skrattar medan det rör sig.

-


Vi är ute bland folk, sitter runt ett litet bord nära dörren, barnet i en hög stol av plast. Äldre människor och människor i vår egen ålder tittar på oss när de passerar. Jag lutar mig in över bordet och kysser Rezas panna. Jag beställer efterrätt, den kommer med brinnande ljus i fast det är mitt i sommaren. Reza säger att det är för mycket men hon rör vid mitt ben under bordet medan vi äter.  

Ingen kommentarer:

Send en kommentar